Mummsfillibabba

Hallå älskade läsare :)

Har eran dag varit bra , som min ?

Jag har som vanligt varit i skolan och pluggat på :) Men det har skett en schema ändring och mitt schema såg ut som följande:
08.00 NO
09.20 Bild
11.00 Fäktning
12.15 LUNCH ... och sen slutade ´jag !

Så gick jag, Connie och Andréa ner till bibblan ( hade nämnligen några grejjer att plugga på ) ... vi hängde där en stund, sen gick vi upp till bussstationen där vi hoppade på tre olika bussar. Träffade en massa polare på bussstationen som det blev en del snack med iväntan på bussens avgång, mycket trevligt :) <3

Åkte hem till vårat stora fina lantliga ( XD ) hus ... där fixade jag och mamma endel på övervåningen... rensadetyp alla mina gamla barbie grejjer och försökte bestäma oss om vi skulle spara det och lägga undan, slänga eller sälja ...
Vi blev inte riktigt klara med det idag men vi ska fortsätta nån annan dag i kampen för en städad och ren övervåning !

När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag bara mörker. Mörkt så långt ögat når. Men någon gång ibland så ser man en bil komma ute vid vägen. Ljus som bara varar för en liten stund. Men tillräckligt länge för att blända en. Innan man blev bländad kunde man urskilja konturer och skuggor, skuggor som sedan blev till former. Och det tar ett tag att reparera sig och att kunna se formerna igen efter att man har blivit bländad. Så kan det kännas att vara kär... eller att bara gilla någon. Det är mörkt jämt , förutom när den som har ens hjärta tittar fram ibland bakom hörnet. Då bli man bländad av dess ljus, bländad så att man inte längre kan urskilja de konturer, skuggor och former som man nätt och jämt kunde skymta innan. Formerna som var vänner, familj eller hela sin omgivning. Och när ljuset är borta kan man till en början inte märka att det är det. Det finns fortfarande kvar på ens näthinna. I ens hårdisk. I ens huvud. Och när man väl har upptäckt att ljuset är borta börjar smärtan. Smärtan i hjärtat. Smärtan i själen. Smärtan i sinnet. Smärtan i ögonen. Smärta som med tiden går bort. Tiden läker alla sår... även om man inte vill erkänna det.

Men jag har hamnat är en annan sorts kärlek. En kärlek som får mej att upptäcka de runt omkring mej bättre. Får mej att se lyckan i livet. Får mej att vilja bli en bättre person, att vara den jag är, att inte titta tillbaka i tiden och klaga över det som har hänt. En kärlek som får mej att vara lycklig även om jag inte är med den jag gillar. Att istället ha kul under tiden när jag inte ser denna person. Att se framemot att jag ska få träffa den personen.

För alla som kämpar för att få den ni älskar , kämpa på :)



PUSS <3